Ellas hemliga dagbok

Det hade gått en månad sedan Ellas klass hade blivit skolans IT-säkerhetshjältar. Deras teaterföreställning om ransomware hade blivit så populär att till och med föräldrar hade frågat om den kunde visas på nästa föräldramöte. Ella bar fortfarande stolt sin hemmagjorda “INTERNET-DETEKTIV”-mantel ibland, särskilt på datordagarna.

En solig onsdag satt klassen i en ring på den stora mattan i klassrummet. Fröken Lisa höll i något som såg ut som en vackert dekorerad liten bok med ett litet lås på.

“Vad är det, fröken?” frågade Sofia nyfiket.

“Det här,” sa Fröken Lisa och höll upp boken, “är en dagbok. Min storasyster gav den till mig när jag var i er ålder.”

“Vad skrev du i den?” frågade Johan.

Fröken Lisa log hemlighetsfullt. “Det tänker jag faktiskt inte berätta.”

Barnen såg förvånade ut. Fröken Lisa brukade alltid svara på deras frågor.

“Men varför inte?” undrade Li.

“För att det som står i min dagbok är privat. Det är mina egna tankar och känslor som jag inte ville dela med andra just då. Och det leder oss till dagens ämne – integritet och rätten till privatliv.”

Ella rynkade på näsan. “Privatliv? Som när man är ensam på toaletten?”

Några barn fnissade, men Fröken Lisa nickade allvarligt. “Ja, det är faktiskt ett bra exempel. Kan någon säga varför vi stänger dörren när vi går på toaletten?”

“För att det är pinsamt om någon ser!” ropade Johan.

“För att det är privat,” sa Li tyst.

“Precis,” sa Fröken Lisa. “Det finns saker vi gör och tänker som vi inte vill att alla andra ska se eller veta om. Det betyder inte att vi gör något fel eller att vi har något att dölja. Det handlar om respekt för oss själva och vår integritet.”

Ella tänkte på sin egen dagbok hemma, den med rosa pärmar och ett litet hjärtlås. Där hade hon skrivit om hur hon kände för Simon i parallellklassen och hur ledsen hon blivit när hennes hamster Piff dog förra året. Det skulle vara fruktansvärt om någon läste det utan lov!

“Men på internet då?” frågade Ella. “Har man privatliv där också?”

“Vilken bra fråga, Ella!” sa Fröken Lisa. “På internet är privatliv något vi måste tänka extra mycket på. Varje gång vi använder appar, spelar spel online, eller besöker webbsidor lämnar vi spår efter oss – lite som fotspår i snön.”

“Vad för spår?” frågade Johan.

“Till exempel information om vad vi tycker om, var vi befinner oss, vilka våra vänner är, och vilka webbsidor vi besöker. Många företag samlar in den här informationen för att lära känna oss bättre.”

“Men det är väl bra om företagen känner oss? Då får vi ju saker vi gillar,” sa Sofia.

“Det kan tyckas så,” nickade Fröken Lisa. “Men tänk om någon skulle följa efter dig hela dagen, skriva ner allt du gör, vilka du pratar med, vad du äter, vilka böcker du läser… Hur skulle det kännas?”

Barnen såg besvärade ut vid tanken.

“Konstigt,” sa Li. “Och lite läskigt.”

“Just det. Även om vi inte gör något ‘hemligt’ eller ‘fel’, så vill vi ibland bara vara ifred. Det är en del av att vara människa – att få ha vissa tankar och handlingar för sig själv.”

Ella räckte upp handen. “Men min mamma säger alltid att om man inte gjort något fel så har man inget att oroa sig för.”

Fröken Lisa log. “Det är en vanlig tanke. Men tänk såhär – har du någonsin velat prova en ny frisyr eller dansstil men varit rädd för att någon skulle skratta? Eller kanske skrivit en dikt som du inte ville visa för andra än?”

Ella nickade.

“Att få experimentera, växa och utvecklas i sin egen takt, utan att alltid vara övervakad, är också en del av privatlivet. Det handlar inte om att ‘ha något att dölja’ utan om att få ha ett utrymme där man kan vara helt sig själv.”

Fröken Lisa tog fram ett stort papper och började rita.

“Tänk er att privatlivet är som ett hus med många rum. Vissa rum visar vi gärna upp för alla – som vardagsrummet. Andra rum, som sovrummet, kanske vi bara visar för våra närmaste vänner. Och dagboken, den kanske vi håller helt för oss själva.”

“Hur gör man då för att skydda sitt privatliv på internet?” frågade Ella.

“Det finns flera sätt,” sa Fröken Lisa. “För det första kan man vara försiktig med vilken information man delar. Behöver spelet verkligen veta var du bor? För det andra kan man använda starka lösenord så att inte vem som helst kan komma åt ens konton. Och för det tredje kan man prata med en vuxen (infosäk) innan man laddar ner nya appar eller registrerar sig på nya sidor.”

Ella funderade en stund. “Men om alla alltid övervakar varandra, skulle vi inte då alltid bara göra sådant som andra tycker om? Aldrig testa nya saker eller säga vad vi verkligen tycker?”

Fröken Lisa log stort. “Precis, Ella! Det är därför privatliv är så viktigt för demokrati och frihet. Om vi alltid känner oss övervakade blir vi rädda för att vara annorlunda eller tänka annorlunda. Då vågar kanske inte uppfinnare uppfinna nya saker, konstnärer skapa konst som utmanar, eller vanliga människor säga vad de tycker om orättvisor.”

Plötsligt fick Ella en idé. Hon viskade något till Li bredvid sig, som fnissade och nickade.

“Fröken Lisa,” sa Ella, “jag tror jag vet hur vi kan visa vad privatliv betyder för de andra klasserna!”

Under de följande dagarna arbetade klassen med sitt nya projekt. De byggde ett stort “integritetshus” av kartonger, med olika rum som representerade olika nivåer av privatliv. I vardagsrummet hängde de bilder på sådant som var okej att dela med alla – som favoritfärger och husdjur. I sovrummet fanns saker som man bara delade med nära vänner, som drömmar och hemligheter. Och i det hemliga rummet fanns en låst dagbok och lappar med barnens innersta tankar, som ingen fick se.

De visade också hur företag och appar samlar information genom att låta några elever spela “dataspioner” som följde efter andra barn med anteckningsblock och skrev ner allt de gjorde.

Efter föreställningen kom skolans rektor fram till Fröken Lisa igen.

“Det här var ännu bättre än den förra föreställningen! Jag tror faktiskt att jag själv behöver tänka mer på mitt digitala privatliv.”

På vägen hem från skolan den dagen berättade Ella ivrigt för sin mamma om deras projekt.

“Mamma, vet du vad? Även om man inte har gjort något fel så är det viktigt med privatliv. Det handlar om att få vara sig själv ibland, utan att alltid bry sig om vad andra tycker.”

Hennes mamma såg fundersam ut. “Du vet, jag har faktiskt aldrig tänkt på det så. Jag har alltid sagt att jag inte har något att dölja, men jag skulle faktiskt inte vilja att alla kunde se allt jag gör på internet.”

“Nej, precis!” sa Ella. “Och vet du vad fröken Lisa sa? Hon sa att privatliv inte handlar om att dölja något dåligt, utan om att skydda något värdefullt – som dig själv och dina tankar.”

Den kvällen satte sig Ella och skrev i sin dagbok, nu med en ny förståelse för varför den lilla nyckeln till låset var så viktig. Det handlade inte om att hon hade hemligheter som var “dåliga”, utan om att hennes tankar och känslor hade ett värde i sig själva. Och rätten att bestämma vem som fick ta del av dem – den rätten var värd att skydda.

På sista sidan ritade hon ett stort hus med många rum och skrev med sin finaste handstil: “Privatliv – inte för att jag har något att dölja, utan för att jag har något värdefullt att skydda.”