Ellas Skattkarta - Om DevOps och att arbeta tillsammans

Solen strålade in genom klassrummets fönster när Fröken Lisa kom in med en stor rullad karta under armen. Barnen, som satt i en cirkel på den fluffiga mattan, tittade nyfiket på när hon rullade ut kartan på golvet.

“Vad är det, Fröken Lisa?” frågade Sofia, medan alla barnen lutade sig framåt för att se bättre.

“Det här, mina vänner, är en skattkarta!” sa Fröken Lisa med ett leende. “Men inte vilken skattkarta som helst. Det är en skattkarta över vårt nya stora projekt.”

Barnen hade pratat om skattkartor tidigare. De hade till och med ritat sina egna under förra terminens konstlektioner, men ingen av dem hade sett en så stor och detaljerad karta förut.

“Är vi inbjudna till en skattjakt?” frågade Johan entusiastiskt.

“På sätt och vis,” svarade Fröken Lisa. “Fast inte en vanlig sådan. Vi ska nämligen göra något som kallas för ett DevOps-projekt.”

“Dev… vad?” frågade Ella och skrattade. Det lät som ett konstigt ord i hennes öron.

“DevOps,” upprepade Fröken Lisa. “Det är ett ord som består av två delar – Development och Operations – eller på svenska: Utveckling och Drift. Det handlar om hur man bygger saker tillsammans, som ett team, där alla hjälps åt hela vägen från idé till färdig produkt.”

“Som när vi gjorde vår ransomware-teater?” frågade Ella.

“Precis! Men med DevOps jobbar man ännu mer som ett sammansvetsat team och med ännu mer fokus på att göra saker snabbt, smidigt och bra – och att förbättra hela tiden.”

Fröken Lisa pekade på skattkartan. “Skolan fyller 100 år nästa månad, och rektorn har frågat om vår klass vill göra ett särskilt projekt för att fira det. Jag tänkte att vi skulle bygga ett digitalt museum om skolans historia som alla kan besöka på sin dator eller telefon.”

“Coolt!” utropade flera barn i kör.

“Men hur gör vi det? Ingen av oss kan bygga en hemsida,” påpekade Li.

“Just därför ska vi använda DevOps-principerna,” sa Fröken Lisa. “Det handlar inte bara om att kunna programmera, utan om hur vi arbetar tillsammans. Och jag har förberett oss lite hjälp…”

Hon sträckte sig efter telefonen och ringde ett nummer. Några minuter senare klev två personer in i klassrummet – en ung kvinna med färgglatt hår och en man med glasögon och ett vänligt leende.

“Det här är Kim, Rami och Maya. Kim arbetar som programmerare, eller utvecklare, Rami arbetar med något som kallas för IT-drift, och Maya arbetar med IT-säkerhet. De kommer hjälpa oss med vårt projekt – och förklara vad DevOps är på vägen.”

Kim log mot barnen. “Hej allihop! Som Fröken Lisa sa arbetar jag med utveckling, vilket betyder att jag skriver kod som blir till hemsidor och appar.”

“Och jag,” sa Rami, “ser till att de hemsidorna och apparna faktiskt fungerar och är tillgängliga för alla, dygnet runt. Jag arbetar med drift.”

“Och jag,” sa Maya med ett vänligt leende, “hjälper Kim och Rami att se till att allt vi bygger är säkert. Jag arbetar med IT-säkerhet, och jag är med från första början när vi planerar och bygger saker – det kallas för ‘shift left’ inom säkerhet.”

“Förr i tiden,” fortsatte Kim, “jobbade utvecklare, driftpersonal och säkerhetsteam ofta helt separat från varandra. Utvecklarna byggde något och kastade sedan över resultatet till driftteamet, som ett stafettpinne, och säkerhetsteamet kom in allra sist för att kontrollera allt.”

“Men det blev ofta problem,” sa Rami. “Utvecklarna kunde bygga saker som var svåra för oss att få att fungera i verkligheten, och när något gick fel pekade alla bara på varandra.”

“Och jag som säkerhetsexpert blev ofta kallad ‘Nej-personen’,” la Maya till med ett skratt. “För när jag kom in i slutet av projektet och hittade säkerhetsproblem, var det ofta försent att fixa dem ordentligt, så jag behövde säga ‘nej, vi kan inte lansera än’. Ingen gillade det.”

“Ungefär som om Ellas grupp skulle göra ena halvan av en teaterföreställning, och Johans grupp den andra halvan, men ni aldrig pratade med varandra om hur delarna skulle passa ihop?” frågade Fröken Lisa.

Barnen nickade förstående.

“Så då kom DevOps,” sa Kim. “Idén är att utvecklare, driftpersonal och säkerhetsteam jobbar mycket närmare varandra, precis som ett lag där alla spelarna samarbetar.”

“Men ännu viktigare,” sa Rami, “DevOps handlar om vissa principer för hur man bygger saker tillsammans. Vill ni höra dem?”

Barnen nickade ivrigt.

“Den första principen är Automatisering,” sa Kim. “Det betyder att vi låter datorer göra så mycket som möjligt av det trista och upprepande arbetet.”

“Som att låta en robot diska istället för att göra det för hand?” frågade Johan.

“Precis så!” sa Kim. “Vi skriver program som testar vår kod automatiskt, så vi slipper göra det manuellt varje gång.”

“Och mitt säkerhetsteam använder också automatisering,” sa Maya. “Vi har verktyg som automatiskt skannar koden för säkerhetsproblem medan utvecklarna skriver den, istället för att vänta till slutet. Det kallas för ‘shift left’, eftersom vi flyttar säkerhetsarbetet tidigare i processen – till vänster i tidslinjen.”

“Den andra principen är Kontinuerlig Integration,” sa Rami. “Det låter avancerat, men betyder egentligen bara att vi sätter ihop allas arbete ofta – helst varje dag – så vi snabbt upptäcker om något inte fungerar tillsammans.”

“Som om vi skulle öva på vår teaterföreställning lite varje dag, istället för bara en stor övning dagen före premiären?” frågade Ella.

“Exakt!” sa Rami. “Och relaterat till det har vi principen om Små, frekventa uppdateringar. Istället för att göra en jättestor förändring på en gång, gör vi många små förändringar, ofta.”

“Som att lägga ett pussel, bit för bit, istället för att försöka trycka ihop alla bitar på en gång?” frågade Li.

“Perfekt liknelse!” sa Kim. “Och alla dessa småbitar går genom en Pipeline – som är som ett löpande band på en fabrik, där varje bit testas och kontrolleras automatiskt innan den går vidare.”

“Men den viktigaste principen av alla,” sa Fröken Lisa, “är Samarbete och Kommunikation. I DevOps pratar alla med varandra hela tiden, delar information, och ingen säger ‘det där är inte mitt jobb’.”

Ella räckte upp handen. “Men vad har det här med skattkartan att göra?”

Fröken Lisa log. “Bra fråga, Ella! Kartan representerar vår plan för projektet. Istället för att bara hoppa in och börja bygga, har vi ritat upp en karta över resan vi ska ta tillsammans.”

Hon pekade på olika delar av kartan.

“Här är ‘Idéön’, där vi börjar med att samla idéer om vad museet ska innehålla. Sedan reser vi till ‘Planeringskusten’, där vi bestämmer vem som gör vad. Därefter ‘Utvecklingsbergen’, där vi faktiskt bygger sakerna. Sedan ‘Testsjön’, där vi testar att allt fungerar, och slutligen ‘Lanseringsvulkanen’, där vårt museum blir tillgängligt för alla att besöka.”

“Men titta här,” sa Rami och pekade på pilar på kartan som gick i cirklar. “Det speciella med DevOps är att det inte är en rak linje. Det är en cirkel, eller snarare en oändlighetssymbol. Vi förbättrar hela tiden.”

“Precis!” sa Kim. “När vi lanserat vårt museum, samlar vi in feedback – vad tycker besökarna? Vad kan bli bättre? Sedan börjar vi cirkeln igen, med nya idéer och förbättringar.”

“Det låter som mycket jobb,” sa Johan.

“Det kan det vara,” medgav Fröken Lisa. “Men det finns en annan viktig princip i DevOps – vi ska ha roligt tillsammans! Och vi ska fira framgångar, även små sådana.”

Under de kommande veckorna arbetade klassen med sitt digitala museum. Barn delades in i olika team – historieforskare som samlade fakta, bildkreatörer som ritade och tog foton, berättare som skrev texter, och testare som kontrollerade att allt var begripligt. Kim och Rami hjälpte till med den tekniska biten.

Varje morgon hade de ett kort “stå-upp-möte” där alla berättade vad de jobbat med, vad de skulle göra härnäst, och om de stött på några problem.

“Detta är faktiskt en annan DevOps-princip,” förklarade Rami. “Dagliga, korta möten där alla delar information.”

De använde också ett stort virtuellt anslagstavla på klassrummets interaktiva skärm, där alla kunde se vad som skulle göras, vad som pågick, och vad som var klart.

“Detta är ett Kanban-bräde,” berättade Kim. “Ett viktigt DevOps-verktyg för att visualisera arbetsflödet.”

Arbetet gick inte alltid smidigt. När historieteamet och bildteamet inte kommunicerade tillräckligt, slutade de med bilder som inte matchade fakta. Men istället för att bli frustrerade, sammankallade Fröken Lisa till ett “retrospektiv” – ett möte där alla pratade om vad som gått bra, vad som gått mindre bra, och hur de kunde förbättra sig.

“I DevOps-världen ser vi problem som möjligheter att lära oss och bli bättre,” förklarade hon.

Till slut, en vecka före skolans hundraårsjubileum, var museet klart. Det var inte perfekt – det fanns fortfarande saker som kunde förbättras – men det var funktionellt och informativt.

“I den traditionella världen skulle vi väntat tills allt var perfekt,” sa Rami. “Men i DevOps lanserar vi något som är ‘tillräckligt bra’ och förbättrar sedan kontinuerligt.”

När jubileumsdagen kom, presenterade klassen stolt sitt digitala museum för hela skolan, föräldrar och till och med lokaltidningen. Alla var imponerade.

“Men vi är inte klara,” förklarade Ella för tidningsreportern. “Vi samlar nu in feedback från besökarna, och nästa vecka börjar vi med förbättringarna. Det är så DevOps fungerar – det tar aldrig slut, det bara blir bättre och bättre!”

Efter presentationen kom skolans rektor fram till Fröken Lisa, Kim och Rami.

“Det här var fantastiskt! Men jag är ännu mer imponerad av hur barnen jobbade tillsammans. De verkade verkligen förstå projektets olika delar och hur allt hängde ihop.”

“Det är kraften i DevOps,” sa Kim. “Det handlar inte bara om att bygga saker, utan om att bygga dem tillsammans, på ett smart sätt.”

När Ella gick och lade sig den kvällen tänkte hon på kartan, på oändlighetssymbolen, och på alla nya ord hon lärt sig – pipeline, automatisering, kontinuerlig integration. Men mest av allt tänkte hon på hur bra det kändes när hela klassen hade hittat en skatt tillsammans. En skatt som var större än guld och diamanter – ett sätt att bygga fantastiska saker, tillsammans.